Förbered dig inför samtalet
- Fundera över syftet med samtalet. Är det huvudsakligen undersökande, informerande eller stödjande? Ofta behöver alla tre syftena ingå under ett och samma samtal. Svåra samtal kan även vara behandlande, men det ligger utanför den här texten.
- Fundera över tid och plats för samtalet. Har du tillräckligt med tid för mötet med barnet? Barn orkar inte samtala lika länge som vi vuxna. Deras fokus varierar. Behöver du bygga in olika pauser i samtalet? Behöver du hjälpmedel, som exempelvis papper och kritor eller ett gosedjur?
- Fundera över vilka som bör delta i samtalet. Barn behöver ofta stöd och hjälp att minnas viktiga samtal. Om du inte själv känner barnet, är det oftast en god idé att ha med en för barnet trygg person (exempelvis en förälder eller pedagog).
- Fundera över barnets förmåga till samtal. Hur gammalt är barnet? Hur fungerar barnet kognitivt, finns det särskilda svårigheter? Alla samtal behöver ramar. Ett mindre barn kan behöva tydliga instruktioner och mer styrande samspel. Äldre barn och tonåringar behöver mer av uppmuntran och ett respektfullt bemötande, så att de har möjlighet att välja hur de deltar i samtalet.
Förbered dig slutligen på att inget blir precis som planerat!
Landa i nuet och var närvarande.
Gör barn delaktiga
Barn har enligt artikel 12 i Barnkonventionen rätt att vara delaktiga i frågor som berör dem och de har rätt att få information om saker som kan ha betydelse för dem. De ska få möjlighet att förstå situationen och att lämna synpunkter om de vill det. Därför är det viktigt att lyssna på deras funderingar och besvara deras frågor så sanningsenligt som möjligt.
Delaktighet innebär inte att barn ska avkrävas svar. I vissa situationer är det en avvägning att ta reda på deras inställning utan att de måste ta ställning, exempelvis i vårdnadstvister. Ge barnet möjligheter att uttrycka både bra och dåliga sidor av situationen.
Krisreaktioner är naturliga
Kom ihåg att barn också är människor! Även de hamnar i kris. Titta gärna på förändringskurvan.
I akut kris fokuserar hjärnan på överlevnad. Det betyder konkret att vi reagerar starkt känslomässigt, som på fara. Barn kan bli arga och fysiskt utagerande, vilja fly undan, gömma sig eller stänga av och bli apatiska. Ge reaktionen tid och utrymme, men försök stanna i kontakt. Undvik att ”bli smittad” av reaktionerna – vid starka känslor är det lätt att vi omedvetet speglar varandra. Ansträng dig därför att hålla huvudet kallt. Ibland behöver vi hålla i krisande barn fysiskt, kramas och erbjuda mänsklig kontakt – även som professionella.
Var medveten om att den information som lämnas när någon hamnat i kris glöms bort. Det gör att du kan behöva ge samma information flera gånger och på olika sätt. Du kan behöva prata med barnet om samma sak igen. Du kan behöva skriva ner viktig information med enkla ord (glöm inte kontaktuppgifter till dig). Bilder kan också vara ett hjälpmedel för att förstå situationer och komma ihåg information. Information i form av en seriestrip kan ibland vara mer begriplig än bara text.
Barns sorg är randig, sägs det. Barns sorg kommer och går. Barn har lättare än vi vuxna att vara i nuet och ha roligt, trots att de sörjer eller har det svårt. Det betyder inte att barnet är opåverkat av situationen. Låt dem växla mellan allvar och lek, så bearbetar de situationen samtidigt.
Generalisera och normalisera
Barn är (liksom vuxna) ofta i behov av att höra att de inte är ensamma i sin situation och att deras reaktioner är normala. Många barn är hjälpta av gruppverksamheter för barn i liknande situationer. De flesta människor behöver få prata mer än en gång om det svåra.
Ofta finns det böcker eller filmer som handlar om det barnet är med om. Det kan vara en hjälp för att prata om och bearbeta situationen. Sök på internet eller ta hjälp av professionella, exempelvis en bibliotekarie eller socialarbetare.
I inlägget Prata med barn om svåra saker – själva samtalet beskriver jag mer konkret förslag på samtalets upplägg, innehåll och olika faser.