Våra anknytningsmönster går att mäta genom Adult Attachment Interview (AAI) som utvecklades av Mary Main. Genom att använda AAI blev det tydligt hur våra anknytningsmönster påverkar våra nära relationer även i vuxen ålder. Intressant här är att det inte är så mycket vad vi var med om i barndomen, utan hur vi förmår att förstå det som hände efteråt som avgör vår anknytning. Kan vi skapa en begriplig berättelse av våra erfarenheter kan vi förvärva en trygg anknytning trots en otrygg uppväxt.
Föräldrars anknytningsstilar, deras psykiska hälsa och olika former av stress i livet kan påverka relationerna i en familj. Föräldrar med en trygg anknytning har ofta tillräcklig förmåga att fokusera på barnens behov och tolkar deras signaler på ett adekvat sätt. Förmågan att göra detta bygger på att de oftast klarar av att mentalisera i tillräckligt hög grad. Att mentalisera innebär förenklat att klara att se den andra inifrån och sig själv utifrån, alltså att kunna reflektera över sinnestillstånd hos sig själv och andra.
Otrygga anknytningsmönster hos tonåringar och vuxna kan uttryckas som distraherade eller avvisande sinnestillstånd. Föräldrar med en avvisande stil kan föra sin egen anknytningsskada vidare då de lättare besväras av barnens anknytningsbeteenden, vilket kan leda till att barnen får svårare att reglera sina närhetsbehov och tvivlar på att de är värda kärlek. Föräldrar med en distraherad anknytningsstil är ofta inkonsekventa i sin lyhördhet och kan vara mindre känsliga för sina barns behov då de är upptagna av sina egna. Det kan leda till att barnen blir överinvolverade i förälderns känslomässiga behov.
Föräldrar med obearbetade trauman och desorganiserad anknytning saknar ofta förmåga att strukturera tillvaron vilket leder till ett kaotiskt föräldraskap. Risken är då hög att barnen utsätts för traumatiska erfarenheter. Det är därför viktigt att söka hjälp för egen del som förälder i den situationen.
En uppgift vi alla står inför är att från spädbarnets symbios alltmer skilja ut oss som egna individer, att differentiera oss, som vuxna. Vi har som människor behov av både närhet och autonomi och differentieringen syftar till en lagom balans däremellan.
Bristande föräldraskap under tonårsperioden kan leda till särskilda svårigheter med differentieringsprocessen. Föräldrar som är upptagna av annan oro har generellt lägre förmåga till flexibilitet och det innebär risk för starkare konflikter kring ungdomarnas strävan efter autonomi. Föräldrarnas och barnens samspelsmönster krokar i varandra i negativa spiraler, exempelvis om ungdomarna undviker kontakt eller visar dålig impulskontroll blir föräldrarna mer kontrollerande, överinvolverade och kritiska. Det kräver mycket att klara att ta ett steg tillbaka och analysera situationen – ofta är det bra att ta hjälp av någon utomstående om de negativa mönstren varar över tid.
Fakta i texten är främst hämtad ur tre böcker: Anknytningsbaserd familjeterapi för deprimerade ungdomar av Guy S. Diamond mfl. (2019) Mentaliseringsbaserat arbete med familjer – Familjebehandling och reflekterande föräldraskap av Maria Wiwe (2019) och Själv och tillsammans – om anknytning och identitet i relationer av Tor Wennerberg (2019).