Begreppet mentalisering är hjälpsamt för att förstå hur vi förstår varandras mentala tillstånd – eller inte. Det binder samman modern neurovetenskap med affektteori och psykologi. Mentaliseringsförmåga hänger ihop med anknytning, både så att föräldrar med god förmåga till mentalisering ofta får tryggt anknutna barn och så att vi tappar förmågan till mentalisering när våra anknytningsbaserade rädslor triggas.
Att tänka och känna om sig själv och andra
Att mentalisera betyder att reflektera över sig själv utifrån och andra inifrån, det är alltså inte bara att tänka generellt, utan innebär att tänka och känna om sig själv och andra. För att mentalisera måste du först inse att andra människor inte kan läsa dina tankar och att de har egna mentala tillstånd som du inte heller kan tolka fullt ut. Små barn har inte utvecklat denna förmåga till theory of mind, som det kallas, och personer med autism har svårt med detta. Vi är ogenomskinliga och otydliga – samtidigt som vi ändå ofta förstår oss bra på varandra. Det är tack vare spegelneuronerna i hjärnan och vår förmåga till mentalisering. När den fungerar bra är hjärnans framlob aktiv och hjälper oss att reglera våra tankar och känslor.
Mentalisering innebär att förhålla sig till sig själv i relation till andra. Oftast mentaliserar vi implicit, men ibland sker det explicit när vi anstränger oss för att exempelvis förstå hur ett missförstånd uppkom. Mentalisering innebär att ha tillgång till både förnuft och känslor och balansera dessa. Slutligen innebär det att förhålla sig till yttre och inre verklighet och förstå att vi tolkar varandra. Det innebär att jag behöver kolla av min uppfattning mot din och inte ta för givet att jag vet hur det är.
Mentaliseringssvikt uppkommer när vi hamnar ur balans. Det kan ske för att vi är trötta eller stressade eller för att vi triggas av personer vi har nära relationer till. Familjelivet är en vanlig scen för mentaliseringshaveri. När hjärnan anar fara kliver amygdala i och tar över systemet. Det gör att vi tappar tillgången till framlobens förnuft och förmåga att vara inkännande. Vi sätts i överlevnadsläge.
Mentaliseringssviktens tre faser
Låtsasläge når barn i sin mentaliseringsutveckling vid två-treårsåldern, när de börjar leka låtsaslekar och prövar sin upplevelse av verkligheten. Vid mentaliseringssvikt frikopplas tankarna från känslorna och jag pratar på tomgång på ett sätt som kan låta förnuftigt, men saknar meningsfull förankring i känslorna. Allt är tomt och meningslöst!
Psykisk ekvivalens är andra steget i barnets mentaliseringsutveckling, vilket inträffar runt 18 månader då barnet upptäcker sitt inre liv men är egocentriskt. Barnet är ännu inte medvetet om att andra också har egna inre liv. Psykisk ekvivalens kännetecknas av bristande förmåga att skifta perspektiv och inse att min inre upplevelse inte är verkligheten. Min inre upplevelse är ju sanning!
Teleologisk hållning (ändamålsenlighet) är det första steget i små barns utveckling av mentalisering och kännetecknas av att barnet gör vad det tycker att det måste för att få vad det behöver – även om det innebär att skrika och slå sig fram. Mentaliseringsförmågan har tillfälligt totalhavererat och ryggmärgsreflexerna styr. Det gäller att överleva!
Att återfå mentaliseringsförmågan
Det är inte helt enkelt att återfå mentaliseringsförmågan när den havererat. Haveriet beror ofta på att vi överväldigats av känslor. Vår anknytningsbaserade rädsla för att bli avvisade eller övergivna har triggats och vi känner oss illa ansatta. Amygdala har kontrollen över hjärnan.
Ett första steg på vägen tillbaka är att bli medveten om vad som händer, kanske mitt i en konflikt med en närstående eller på jobbet. Nästa steg är att försöka ta ett steg tillbaka och skapa överblick. Det kan ofta kräva att avlägsna sig från situationen en stund. Säg att du behöver en paus.
Det är ofta lättare att backa om mentaliseringssvikten inte fått blomma ut. När du noterar att du blir liksom seg i skallen och inte riktigt hänger med, utan fastnar, kan det vara dags att stanna upp och sätta ord på just det. Kanske tillsammans med den du är med – i synnerhet om du är i rollen som professionell. I andra situationer kan det vara klokast att börja med att bara sätta ord på det som sker tyst för dig själv, så att du får lite koll på ditt inre läge. Då kan du troligen göra klokare val kring vad som behöver hanteras tillsammans med den andre.
Fakta i texten är främst hämtad ur Mentaliseringsbaserat arbete med familjer – Familjebehandling och reflekterande föräldraskap av Maria Wiwe (2019).