Det finns en modell som kallas förändringskurvan som jag tycker är väldigt användbar i många situationer, för att förstå mänskliga reaktioner. Som alla modeller är den en förenkling och de flesta pendlar genom faserna, snarare än att gå linjärt, någon hoppar över några faser och så vidare. Men återigen, som tankemodell fungerar den. 
Klicka på bilden för att göra den större.
Den är användbar både om du själv möter något oväntat i livet som gör att du skakas om, eller om du möter andra som blivit chockade eller fått besked om att något måste förändras. Jag tror att många av oss kan känna igen oss i någon av faserna om vi tänker på klimatförändringarna och olika krav de ställer på oss – som att sluta flyga, köra mindre bil, äta mer vegetariskt eller vad det nu kan vara.
Det kan vara värt att fundera över vilka olika typer av bemötande som krävs för att hjälpa någon annan genom förändringskurvan, om vi arbetar med förändringsprocesser. I de första faserna befinner sig personen inte sällan i chock och behöver krissamtal.
Krissamtal kännetecknas av ett bekräftande förhållningssätt. Det kan vara hjälpsamt att generalisera och normalisera olika reaktioner. Försök att acceptera uttryck för ilskereaktioner, inom rimliga gränser, eftersom det är en normal del av processen. Personen kan behöva påminnas om basala behov som mat och sömn. Det är klokt att kolla om det finns ett stöttande nätverk eller ge tips om andra stödkontakter. Samtidigt är det ofta bra att redan här försiktigt introducera tankar om en framtid när förändringen är ett faktum, just för att de flesta pendlar i kurvan och det är en hjälp framåt. Det är också viktigt att ge tydlig information om vad som kommer hända här näst, i små steg. Det gäller att skapa trygghet i en skakig situation.
När personen börjar ställa mer frågor i orosfasen, är det viktigt att vara tydlig och försöka besvara dem så gott det går. Alla personer som besitter mer auktoritet än den drabbade bör tänka på att ha tålamod och dela med sig av vad de vet (det gäller exempelvis chefer, blåljuspersonal och handläggare). Informationen kommer behöver upprepas och vara väldigt tydlig, för det är svårt att ta in i den här situationen. Använd gärna MI-metoden UTU, utforska vad personen har uppfattat om förändringen, tillför information och utforska igen vad personen nu har förstått.
Det är vanligt att det uppstår en trötthet hos personer som står inför mer påtvingade förändringar, men även hos dem av oss som själva valt att göra förändringen. Det är då vi återfaller i gamla vanor och det är då vi verkar som mest uppgivna och apatiska. Kom ihåg att även det är en fas och ha tålamod!
När vi kommer till sorgefasen är det lämpligt att börja arbeta mer med MI och hjälpa personen att sörja det som varit och inrikta sig på det som komma skall. Bekräfta, ställa öppna frågor, reflektera det som personen säger och sammanfatta – allt sådant hjälper personen att summera och komma vidare. Ambivalensutforskning kan också vara hjälpsamt: vad var bra med det som varit, vad blir bra med det som kommer?
När kurvan vänder uppåt igen är personen mer mottaglig för att göra egna åtaganden kring förändringen och arbeta för dem. Då kan samtalsmetoder som understödjer de egna besluten och lyfter individens handlingsutrymme vara mer hjälpsamma, som lösningsfokuserade samtal.