Som människovårdare är det svårt att inte påverkas av det vi möter i vår yrkesutövning. Per Isdal skriver i sin bok Medkänslans pris om hur han själv drabbats och även hittat en väg ut ur detta.
Hur orkar du arbeta med de där otäcka sakerna?
Den frågan ledde till att Per Isdal skrev boken Medkänslans pris. Först tyckte han att frågan var dum – han var ju utbildad för jobbet och kände sig priviligerad. Senare märkte han att jobbet förändrade honom. Att dag ut och dag in lyssna till hemska berättelser om våld, övergrepp och utsatthet gör något med oss. Det finns även andra mer direkta belastningar i arbetet – allt från att utsättas för våld och hot till att mötas av avvisande eller klienter som dör. Flera personer har försökt hitta olika begrepp för detta, som sekundärtraumatisering, compassion fatigue och utbrändhet. Per Isdal försöker i sin bok att reda upp i begreppen, som delvis överlappar varandra. Sekundärtraumatisering är ett begrepp som skapades av Charles R Figley för att beskriva de skador som terapeuter kan få av att arbeta med traumatiserade patienter. Figley skapade även begreppet compassion fatigue beskriver den ökande svårigheten att känna med sina klienter. Det är en sorts mix av utbrändhet och sekundärtraumatisering. Compassion fatigue kan förstås genom empatikorset, kanske främst de två distanserade axlarna.
Per Isdal slår fast att vi kommer ta med oss vårt arbete hem. Han menar att vi pratar för lite om detta när vi utbildar nya människovårdare. Tvärt om är det som att vi anser att det är dåligt att ta med sig jobbet hem – fast alla gör det i perioder. Frågan, menar Per Isdal, är hur vi hanterar att vi gör det. Hur hjälper vi varandra?
Jakob Carlander skriver i SvD om att människovårdare möter både en organisatiorisk och existensiell utsatthet. Den existensiella utsattheten kan vi till skillnad från den organisatoriska, inte alltid göra så mycket åt. Det är inte all utsatthet som går att påverka. Vi behöver hitta sätt att vara nära andra människors lidande utan att själva gå under.
Så hur står vi ut med att möta andras lidande utan att själva gå under?
Per Isdal beskriver att de har inrättat något de kallar lägerbål på ATV. Ett lägerbål går till så att personalen sitter ostörd tillsammans och en i taget delar någon upplevelse som de tagit med sig under veckan. De andras uppgift är att lyssna uppmärksamt och att när den som berättar har talat färdigt bekräfta upplevelsen. Inte komma med råd eller reflektioner, bara bekräfta.
Handledning kan naturligtvis också vara till hjälp för att hantera svåra upplevelser i arbetet. Det kan vara bra att fundera över vilket behov du har i handledningen, så du vet vad du behöver få hjälp med. Ett sätt är att ta hjälp av den kognitiva triangeln, för att sätta fingret på fokus.
Per Isdal pratar också om ”decompression” eller att använda sig av övergångar. Ställtid är ytterligare ett ord för samma sak. Det handlar om att ge sig tid att landa mellan olika upplevelser, både under arbetsdagen och på väg till och från jobbet. Det är en god rekommendation som Per Isdal kommer med, att fundera över hur dessa övergångar kan göras bättre för dig. Bara du själv vet om det hjälper att lyssna på musik, ta en annan väg eller ett annat färdmedel mellan jobb och hem eller liknande.
Ett bra sätt att få hjälp att fundera över hur just du kan hantera din yrkesvardag är faktiskt att läsa Medkänslans pris. Boken är upplagd så att den ställer frågor till läsaren som är värda att reflektera över.