Empatikorset

En modell som jag ofta använder i handledning är empatikorset. Jag har fått det från Susanne Ferrer på Socialhögskolan i Stockholm, men vet inte vem som från början ska ha äran av denna modell.

Den korsar två olika förhållningssätt till andra, hur nära vi kommer andra människor och hur aktiva vi är i relationen. I skärningspunkten hittar vi en balanserad empatisk förmåga.

 

Modellen åskådliggör riskerna med att tappa den empatiska balansen om vi ska kunna hjälpa andra. Om vi överidentifierar oss med den andre och går nära är risken att vi blir uppgivna och hjälplösa alternativ går in i den andres kamp utan att kunna se klart. Om vi underidentifierar oss och tar ut distans är risken att vi förminskar den andres problem eller rent av blir kyliga och elaka.

En stor riskfaktor för att tappa den empatiska balansen är stress. Ju mer stressade vi blir desto lättare har vi att hamna i obalans även när det gäller vår förmåga till empati med andra. Det kan också vara en varningssignal om hög belastning att vi lättare dras ut i något av hörnen.

En sund empatisk förmåga innebär att kunna röra sig inom alla fält utan att tappa balansen. Vi behöver gå nära och vara aktivt hjälpsamma i vissa stunder för att sedan ta ut distans och skaffa oss perspektiv på situationen. Likaså behöver vi ibland bara vara tillsammans med våra medmänniskor (nära men passiva) för att därefter ta ut distans och kunna tänka och handla klart (aktiv distans). Ett sätt att minnas dessa olika steg är de fyra b:ena:

  • Betjäna – aktiv närhet kan ses som att vi betjänar den andra, även om ordet kanske låter gammalmodigt. Vi är i vår servicefunktion och gör det vi ska i vår roll.
  • Begripapassiv distans innebär att försöka förstå vår medmänniska och skaffa perspektiv på situationen. Vi tar ett steg tillbaka en stund och analyserar läget.
  • Bekräftapassiv närhet innebär att lyssna och bekräfta vår medmänniska. Det krävs ingen aktiv handling, bara närvaro.
  • Begränsaaktiv distans innebär att vi ibland måste hitta ramar för kontakten, sätta gränser eller lägga tillbaka ansvar där det hör hemma.

Modellen hjälper oss också att förändra en situation där vi tappat balansen genom att peka ut vilken riktning vi behöver ta för att återfå den. Riktningen finns i diagonalen, det vill säga om jag exempelvis har hamnat i en empatisk insnärjning bör jag försöka ta lite distans och förhålla mig mer passivt så att jag hinner få perspektiv på läget. Har jag blivit för fyrkantig och begränsande i min roll kan sätt att återfå den empatiska balansen vara att kliva närmre, lyssna in och bekräfta den andra.